Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C

Nybyggare, Strömsborg, Valhalla, Vallby 1900C
Strömsborg, Vallhalla, Vallby 1905C

fredag 25 juli 2014

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Klostren - medeltidens sjuk- och pensionärshem

Att bli gammal har alltid inneburit ökade bekymmer. Det är inte bara den fysiska ohälsan, som bryter ned kroppskrafterna och minskar syn och hörselförmågan, och inte bara den andliga avtrubbningen, som stjäl minne och andra själsförmögenheter ifrån en. Det är också de ökade sorgerna, vilka rör bostad, försörjning och vård. Äldre blir i långt högre grad  beroende av medmänniskors välvilja och tillsyn.

Under medeltiden var det i första hand släkten, som skulle svara för vården av de gamla. Saknades släkt, eller hade man bara fattiga eller ovilliga anhöriga, som varken kunde eller ville dela sin brödkaka med en - då återstod för den obemedlade gamla bara två möjligheter.
Antingen kunde han eller hon gripa till tiggarstaven och bettla sig fram från gård till gård, tills man inte orkade längre utan stupade och förblev liggande vid vägkanten. Eller att sökte sig till kyrkan, som var dåtidens stora, öppna famn, som omslöt både fattig, sjuk och åldring. Med sina allmosegillen, själagårdar och kloster bredde kyrkan ett nät över landet som hjälpte samhällets olycksbarn. Ägde åldringen något kapital i jord eller kontanter, så underlättade det givetvis intagandet i ett kloster. Man köpte sig in -- som en medeltida pensionär.

De medeltida kloster Strängnäs stifts  var nio till antalet. Tre fanns i Närke: Riseberga nunnekloster i Edsbergs socken, karmeliternas munkkloster i Örebro och antoniternas munkkloster på Tiveden och sex låg i Södermanland. Munkklostret i Julita och nunneklostret i Vårfruberga i Fogdö var båda - liksom Riseberga - cistercienskloster och hade i enlighet med denna ordens traditioner byggts ute på landsbygden.

Tiggarmunkarna hade efter sina ordensregler sökt sig till städerna, dominikanerna till stiftsstaden Strängnäs,  franciskanerna till Nyköping. Johanniterna med sin omfattande vård utav sjuka, däribland de spetälska, var att finna i Eskilstuna, där de tagit missionsbiskopens kyrka i arv. Det sistfödda, men i sina ordensregler strängaste av stiftets alla kloster, låg i Kärnbo socken. Det var det med stöd av landets mäktigaste män anlagda kartusianklostret Pax Marie. som i tidens längd skulle ge staden Mariefred dess namn.

I våra dagar är medellivslängden 75 år, under medeltiden var den bara 30. Många var orsakerna till gamla tiders korta livslängd. I det primitiva samhället fanns knappast någon läkarvård, och den som fanns var undermålig. Man levde under mycket ohygieniska förhållanden, framför allt gällde detta stadsborna, som trängde ihop sig på små ytor och med bara meterbreda gränder mellan husen. Där vräkte borgarna ut allt sitt avfall och sin orenlighet, som sällan forslades undan. Där bökade svinen i sällskap med ett oräkneligt antal råttor. Trots att man levde i naturahushållningens dagar, så led landsbygdens folk svårt av undernäring. Då oår inträffade svalt många ihjäl. Därtill kom pesten, som tid efter annan hemsökte landet och som mildrades först med svartråttans utrotning. Svårast var den pest, som gick under namnet Digerdöden, den stora döden och den svarta döden. På sin vandring från Kina mot väster kostade den 25 millioner människor livet i Europa. Man har beräknat, att Sverige före digerdöden, som nådde oss 1350, hade 650 000 invånare. Pesten drabbade en tredjedel av befolkningen, och det tog landet drygt halvannat sekel att ersätta denna förlust. Svårast led det andliga ståndet. Prästerna skyndade de döende till undsättning med sakramentet och sista smörjelsen och föll själva offer för sjukdomen. Det heter, att i Skara stift fanns det före digerdöden 500 präster, efteråt blott 34.

Ett gott exempel på hur det gick, då släkten brast i sina moraliska förpliktelser, ger ett brev från den gamle kyrkoherden Sven Pedersson i Vårdinge. Han tillskrev på Vårfruberga nunnors begäran 29/8 1446 stiftets biskop och domkapitel. I klostret hade en intagen kvinna avlidit, och klosterfolket fruktade, att hennes slakt skulle beröva dem de gårdar, som den avlidna och hennes man skänkt systrarna för vård på sin ålderdom. Ingen av kvinnans anhöriga hade velat "hålla, fordra och föda" henne i hennes änkestånd. Så hade hon "i sin stora nöd" blivit en klostrets gäst.

Uppgifterna om Ulvildis Rangvaldsdotter förråder, att en viss klassskillnad kunde råda även innanför klostermurarna. Detsamma kommer till synes i kontraktet mellan strängnäsborgaren Olof överskärare och Eskilstuna kloster 1446. Han gav bröderna sin gård i Strängnäs, men han förbehöll sig att få "gå till klostrets bord, där priaren och bröderna äta". Förmodligen fick han där till bordsgranne den Hemming Pedersson Hatt, som 1447 till johanniterna överlät jord i Kärrbo socken i Västmanland.
I överenskommelsen med munkarna ingick, att efter hans död skulle mässor läsas för hans och hans anhörigas "själarykt", "Gud till heder, Vår fru och Sankt Johannes döparen". Kontraktet lagfors 1454, och då omtalas uttryckligen, att Hatt skulle i klostret ha "föda till dödradaga". När man för några år sedan grävde ut klosterruinerna, fann man där hans grav och hans sigill. Att det senare var sönderbrutetvar alldeles i sin ordning. När en sigillägare dog, förstörde man sigillet, för att det inte skulle användas i bedrägligt syfte.
I Örebro hände 1495, att Matts skräddare och hans hustru Karin överenskom med de tretton karmeliterna att få bygga sig en stuga på klosterområdet "västan kyrkogården i hörnet intill allmänningen". Där skulle makarna få bo sin livstid ut, och sedan skulle stugan tillfalla munkarna.
Ett likartat fall är känt från Eskilstuna. På sin dödsbädd annandag jul 1469 testamenterade Nils Kuse till johanniterna all jord han ägde. Fem månader in på nästa år hyrde munkarna på livstid ut till en änka "den sal och trädgård, som herr Nils Kuse tillhörde, med tomten som ligger intill stugan".

Till de märkligare dokumenten i Närkes medeltidshistoria hör väpnaren Nisse Svenssons testamente, skrivet då han låg för döden i Riseberga kloster 30/4 1434. Han uppger sig själv vara "krank till min lekamen" men "av Guds nåd är jag till min sinn och samvete färdig  och helbrägda". Att han var en from man behöver man näppeligen betvivla. Han omnämner ett tiotal präster och ihågkommer dem på olika sätt med testamentsgåvor. Han har tydligen varit medlem av två religiösa gillen, Vårfrugillet i Örebro och Sankt Olofsgillet i Askers socken. Han var välbevandrad i landskapets kyrkor och kände dess helgonbilder. Han testamenterade till dem, vilket plägade betyda, att man sörjde för att deras bilder och altaren underhölls och medel fanns för ljusen, som där borde brinna. Han talar om reliken av Sankta Catholica och bilderna av Vår Fru, Sankt Göran, Sankta Anna och Sankta Birgitta, den heliga jungfru Ingeborg och Madonnan på Segersjö gård. Han donerar till Själaaltaret i Örebro kyrka, där mässor lästes och ersättningen härför tillföll fattiga i staden. Givetvis ihågkom han det kloster, där han som bäst kämpade med döden. Jämte mycket, mycket annat fick nunnorna där hans boskap, fläsk och kött, mjöl och korn, hans silverbeslagna kniv, grytor, pannor och kittlar av koppar och mässing. Den gamla abbedissan liksom den unga ihågkommos båda med särskilda gåvor, den förra med Nisse Svenssons bäverskinnshandskar, den senare med hans bästa guldring och ett örngott. Johanniterna i Eskilstuna fick hans gråa häst.

Den med åren nedsatta synen kom i de dagar, då glasögonen inte var någon allmän handelsvara, för de äldre prästerna att betyda, att de blev urståndsatta att sköta sin tjänst. Vid det svaga skenet från osande talgljus och ett fåtal vaxljus kunde de inte läsa texterna. Kom därtill andra ålderdomens krämpor, så nödgades de ta sin Mats ur skolan och sökte sig då gärna in i ett kloster.

1446 sitt brev som "fordom kyrkoherde" från Eskilstuna. Uppenbarligen hade han då sin hemvist hos johanniterna. Det är tydligt att klostret i Sankt Eskils stad flitigt utnyttjades som "pensionärshem" av "olim pastores". En Hans, som varit kyrkoherde i Torpa i Västmanland, finner vi från 1495 som "intagen broder" i samma kloster. Samtidigt med att han lämnade Torpa skrev hans syster, rådmansänkan Katarina, in sig i Sankt Örjans gård och hospital i Stockholm. Det var en av kyrkans förnämare anstalter, som i vår tid skulle motsvaras av både sjukhus, ålderdoms- och pensionärshem. Den Narve, som återfinnes i Eskilstuna 1474, förmodar vi är identisk med förre  kyrkoherden Narve Petri i Irsta i Västerås stift, den Anders Jönsson, som 1513-1518 tillhörde ordens prästbröder, hade förut varit verksam i Litslena församling i ärkestiftet.

En klosterstiftelse var som en hel by, en tätort i miniatyr, med en hop hus av olika slag, som flockade sig kring själva klosterbyggnaden med dess kyrka. Där var stall och ladugård, fårfålla och gethus, loge och lada, bostäder för syssloman och drängar. Uppgiften att Mariefreds kloster hade 400 kor säger oss en hel del! Så var där gästhus för dem, som vi här kallat "pensionärer". Som vi ovan omtalat rörde det sig om äkta par såväl som änklingar och änkor.
Där fanns också barn, som undervisades. Den heliga Birgitta satte 1341 sin dotter Ingeborg i Riseberga kloster "för att uppfostras i fromma seder", och 1360 omtalas en donation till samma kloster för en då in tagen "liten flicka".

Eskilstuna kloster hade sitt sjukhus och det ger en anledning påpeka, att åtskilliga munkar omtalas som läkekunniga, nunnorna var goda sjuksköterskor, och ute i klosterträdgårdarna frodades medicinalväxterna.

Åter till den gamle ärkebiskopen Jakob  Ulfsson i Vårfruklostret i Mariefred. I början av november månad 1520 fick denne besök av en ung man, Gustaf Eriksson av ätten Vasa. Såsom släkting till Sten Sture tillhörde han ett annat politiskt parti än biskopen, som varit unionsvän och en Sturarnas motståndare. Den unge ädlingen sökte hos biskopen ''tröst och bad om ett gott råd, vad han skulle företaga".
Jakob Ulfsson rådde honom att underkasta sig kung Kristian och lovade att söka utverka lejd för honom. Gustaf Vasa stannade flera dagar i Mariefred men utan att låta sig övertalas. Under tiden kom budskapet om Stockholms blodbad. Peder Svart berättar i sin krönika: "Ärkebiskop Jacob var försoffat (domnad) och både blygdes vid det farliga rådet han honom givit hade, så att han icke heller visste (vad) han ytterligare "härtill säga skulle." Innan ett halvår förlupit var han död.
Det dramatiska mötet  i Vårfruklostret fick ett efterspel i reformationen, då Mariefreds  kloster var det första, som raderades ut. Som släkt med Sten Sture gjorde Gustaf Vasa anspråk på Gripsholm, och därmed hade den stora klosterdöden tagit sin början i vårt land.

En fråga inställer sig osökt och kräver svar: Vart tog alla godsen vägen, som skänkts till klostren under löften till givarna om vård till döddagar, gravar ute på kyrkogården och mässor "intill domen"? Mycket tog kungen hand om, mycket vände tillbaka till senfödda släktingar, som kunde påvisa arvsrätt. Ett enda exempel får här räcka för att visa hur det kunde gå till. Den 22/8 1530 kärade en Nils vid Arboga rådsturätt efter en tomt i staden. Hans mormor hade skänkt den till Tivedsbröderna, för att de skulle föda henne till döddagar. Men klostret stängdes och hennes försörjning upphörde. Domboken meddelar lapidariskt (ordknappt): "Så sade vi honom tomten till."

I hela 400 år rådde klosterförbud i vårt land. Först i våra dagar har detta brott mot religionsfriheten blivit hävt. I samband därmed har skett något, som reformationstidens människor knappast trott skulle bli möjligt. Det har växt fram klosterstiftelser på luthersk grund, vilka i evangelisk anda vill bära de andliga värdena vidare, som vårdades så ömt av de katolska klostren, då dessa rätt besinnade sig på sin uppgift.

Källa: Magnus Collmar Sörmlandsbygden 1976

onsdag 16 juli 2014

Rinmanstorg

År 1867 bytte Fristadstorget namn till Rinmanstorg för att bättre ära minnet över fristadsdirektören och bergsrådet Sven Rinman. År 1907 byttes namnet återigen till Fristadstorget, men i folkmun levde Rinmanstorg långt därefter.

Detta torg har åter förvandlats. Nu från kullersten, cementplattor till cement och polerad sten. Gator har stängts, hus har rivits men likafullt är det vårt torg.

Några bilder och en berättelse om en potatisgris!
Torget kring år 1850. Lavering av Charles Gahn d.y
Eskilstuna stadsmuseums arkiv
Eskilstuna var vid mitten av 1800-talet ännu en lantlig stad. På bilden ser vi till vänster J.E Zetterbergs gård där numera sparbankshuset ligger. Längst till höger syns skolhuset med klockan som stod färdigt 1805 och där undervisning bedrevs både för pojkar och flickor.

8 augusti 1878 skriver Göteborgs Weckoblad om en brand vid Rinmanstorg. Dahlbergsaka gården och ett antal uthus brann ner till grunden. Branden började i Schinklerska gården vid Nybrogatan.  Branden borde ha utspelat sig där nuvarande vita marmorhuset nu står.  



Torghandel 1907
Den vanliga vardagen var det liv och rörelse på torget. Hästar och vagnar när landsbygdens befolkning sålde sina varor. Saluhallen "Sillegaraget" står på egen tomt. Till höger om torget några låga trähus och längst bort en liten park. 
Eskilstuna Kurirens lokal bakom saluhallen. Huset där Café Framtiden från 1895 inrymdes. Bryggeriets mäktiga byggnad med skorsten längst till höger. S:t Eskilskyrkan står fortfarande ensam med sina två torn. Byggdes år 1902 efter ritningar av arkitekt Gert Hallberg. Den revs år 1966.






När det var en ledig dag kom borgarna uppklädda och stiliga till ett stillsamt torg. 
Högreståndsherrar i cylinderhatt, mellanskiktet i hatt och arbetare med skärmmössa. Damerna i långa kjolar och stora hattar. Av skuggan att döma senare på dagen.

Se Rinman monumentets placering framför Stadshuset och stensättningen av torget.

Under 1940-talet bebyggdes den sista tomten vid torget.


Det ståtliga Post och Telegrafhuset tog1916 plats vid torget. Saluhallen som stod på en egen tomt hade rivs 1938 och tomten blir en del av Fristadstorget. 
Bilarna var inte så många och delade plats med andra aktiviteter på torget. Under krigsåren försågs bilarna med gengasdrift och utifrån detta kan det antas att den övre bilden är tagna straxt efter 1945.
 
På  bilden från krigsåren kan man se att biltrafiken var i det närmaste obefintlig. Cyklarna hade intagit en viktig roll för transporterna. In på Kungsgatan kan man ännu se Apoteket Kronas vackra röda hus med sina pampiga kölbågar.  

Eskilstuna Sparbanks byggnad uppfördes år 1915, av Nordiska Kreditbanken, efter ritningar av arkitekt Aron Johansson. Eskilstunas vapen finns uthugget i sten under en balkong på tredje våningen som vetter mot Fristadstorget. Byggnaden har fortfarande sina portar mot torget. Senare läggs de igen och ingången  blir i hörnet. Taket täcks av ett grönt enkupigt laserat tegel som senare byttes bort. Från pondus hamnade några pannor på uthus i bygden. 


Sextiotalet och bilarna konkurrerar med torghandeln om utrymmet på torget. Fast mätarna visar att bilarnas tid är utmät om än med tjugofemöringar som gåva.  Kungsgatans trafik flyter fortfarande framför stadshuset. Först 1967 förbjöds biltrafik på Kungsgatan från Fristadstorget till Kyrkogatan.

Stadens puls är inte så hög och ger fortfarande cykelbudet en funktion i  stadens varudistribution.

Det är september och kväll.  Bryggeriet som 1959 började använda varumärket Old Eskil och vars neonskylt lyser grön ut mot torget. Snart nog ska skylten ner när andra tar över 1964. Ännu  får den sällskap av andra neonskyltar som sprider sitt ljus, i olika färger, ut över torget. 

Tiden var den stora välståndsökningen. Det stundar ett val och valfriheten inskränker sig till fem partier som alla utlovar löften om fortsatt tillväxt. Deras affischer är prydligt uppsatta på tavlan som kommunen via skattebetalarnas  uttaxering rest på torget. Någon åverkan är inte att vänta.

I post och telegrafhuset lyser fliten och en och annan beger sig dit för att beställa ett samtal bestämt på ett antal minuter eller betalas i efterhand vid expeditionsluckan. I Sparbankens hus lyser ett fönster, måne någon som söker en bortflugen siffra. 

Det som verkar dra mest är ändå korvkiosken. En central punkt där människor kunde samlas för att på stående fot intaga en mättande korvbricka eller släcka sin törst om vad som på bygden tilldragit sig. Andra människor står och väntar på att bussen ska komma och föra dem hem till vila efter dagen långa slit.

Diskussionerna om torget pågår ständigt och på 1980-talet lämnas många förslag. Först 2013 drar arbetet igång för ett nytt torg. Ett arbete som drar ut på tiden långt över planerat.


Så berättelsen om torggumman tjuven och uttrycket 
polis, polis potatisgris. 
Källa: http://www.kapitel1.se/hans-rosengren/vi-pa-kalklinbanan/vi-pa-kalklinbanan/28#28
Arthur, som Per Anders Fogelström skrev om sin bok ”Barn av sin tid”, 1880 – 1900.  Artur blev inspirerad att skriva text till Kväsarvalsen, då han hörde Vis-Johan gnola på melodin till Gamla Vingåkersvalsen, Kväsarvalsen. Arthur var i stort behov av pengar och lyckades kränga sin text till tidningen Strix och sedan var succén ett faktum, men Arthur drack tyvärr upp det mesta av pengarna han tjänade på texten till Kväsarvalsen.

Gamla Vingåkersvalsen och Kväsarvalsen har flera texter och en, handlar om torgförsäljningen på Rinmanstorg i Eskilstuna. Den skrevs troligtvis av bondkomikern Erik, P-son Friberg, Scenknutens första ordförande. På den tiden, då torget hette Rinmanstorg, var det kommers med stånd och torgförsäljning där, och bönderna kom in till stan med sina varor till försäljning, och man hade marknadsstånd på Rinmanstorg, då skrev troligtvis Erik P-son Friberg den här texten till melodin på Kvärarvalsen, och textraderna kan man höra än i dag.

”Det stod en gumma på Rinmanstorg
Och sålde paltar ut ur en korg
Då kom en gubbe med krokig nos
Och stal en palta och sprang sin kos

Och gumman ropa polis, polis
kom hit och ta en potatisgris
och gumman ropa polis, polis
kom hit och ta en potatisgris”.

Man skulle kunna tro att dom sjöng om tolvan och Blomman, med den texten var före deras tid, även om dom också har patrullerat på Rinmanstorg.
Men nu var det ju en potatistjuv som försäljerskan ville stoppa, när hon ropade på polis, polis, och pekade ut en potatisgris.

Benny Andersson och de andra spelmännen spelade med stor inlevelse, och många sjöng spontant med i texten till Gamla Vingåkersvalsen, Kväsarvalsen, Arthurs text då förstås. Jag gnolade med på P-son Fribergs text och kom på att det kanske är från den texten som uttrycket ”polis, polis potatisgris” kommer, och att det inte är polisen som menas med potatisgris utan en potatistjuv, som pekas ut. Så fel det kan bli med muntlig tradition och tidens gång.

lördag 12 juli 2014

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

 Kan konstateras att 1860 var Torshälla s befolkning 806 personer Eskilstunas 4.396.  
Sedan dess har befolkningen på 150 år växt betydligt. Dels beroende på sammanslagning med landskommuner och dels på befolkningsökning. Fram till 1920-talet och även senare var det vanligt med stora familjer och halvdussinet barn var vanligt. De skulle ju någonstans få plats.


Utdrag ur

OFFICIEL STATISTIK 1856 till 1860

LANDSHÖFDINGE EMBETETS UTI SÖDERMANLANDS LÄN
UNDERDÅNIGA BERÄTTELSE FÖR ÅREN 1856-1860.

Södermanlands län. Städerne Eskilstuna, Thorshälla,
Eskilstuna, fristad, belägen på ömse sidor om den efter staden uppkallade ån, 3/4-dels mil från dess utlopp i Mälaren, 81/2 mil från Nyköping och 111/4-dels mil från Stockholm, hade vid periodens slut 4,396 mantalsskrifne personer, så att folkmängden sedan 1855 ökats med 287 personer. Orsaken till denna tillökning lärer hufvudsakligen tillskrifvas öfvervägande inflyttningar, emedan dödligheten i förhållande till folkmängden är ganska betydlig, föranledd dels af osunda bostäder, der flera arbetare sammanhopas, dels ock från. smidesarbetames begifvenhet på starka drycker. 

Enligt stadens privilegier äro alla innevånare, som idka tillverkning af smidesmanufaktur-arbeten eller handel dermed, befriade från erläggande af mantalspenningar, och denna omständighet utgör förklaringsgrunden dertill, att af stadens hela befolkning 3,325 personer år 1860 upptagits såsom från mantalspenningar frie.
Staden har 264 bebyggda och 38 obebyggda tomter, uppskattade till 905,776 R:dr, och 51 tunnland åker, i värde upptagen till 7,650 R:dr R:mt.

Jern- och stålförädlingen utgör stadens förnämsta näringsgren och dermed sysselsättes företrädesvis handeln, som dock äfven i öfrigt idkas med fördel, och tillförseln af landtmannavaror är icke obetydlig. Afsättningen af smidesmanufaktur-arbeten har äfven den tid, denna berättelse omfattar, varit ganska fördelaktig.
Den mest framstående fabriken inom staden är Direktören och Riddaren Munktells mekaniska verkstad, som år 1860 sysselsatte 112 arbetare och sedermera blifvit mycket utvidgad. Ångmachiner af alla slag jemte flera andra machiner tillverkas härstädes till fördel för jordbruket och näringarne.

Hösten 1860 öppnades den genom ett bolag med understöd af statsanslag till belopp af 150,000 R:dr
R:mt byggda kanal med slussar, hvarigenom både ångfartyg och seglande fartyg numera kunna komma fram till staden, derinvid en stor och rymlig hamn blifvit på stadens bekostnad anlagd.
I den Tekniska söndags- och aftonskola, som i September månad 1859 började sin nuvarande verksamhet, meddelas af fem lärare undervisning i mathematik, teknologi, kemi, kemisk teknologi, linearritning, frihandsteckning, modellering samt träsnideri, m. m. Läroanstalten synes motsvara sin bestämmelse och begagnas flitigt af i staden varande arbetare.

Fattigvården anses vara särdeles betungande, men ehuru fattigpersonalen, som 1860 utgjorde 103 personer, som åtnjöto full försörjning, och 76 personer, som erhöllo bidrag till sitt uppehälle, således var något större, än understödstagarnes antal i Nyköping samma år, uppgingo likväl fattigvårdsutgifterna endast till 6,495 R:dr R:mt, eller ungefärligen tvåtredjedelar af fattigvårdens kostnader i sistnämnde stad.

Sjukvården ombesörjes af tvenne i staden stationerade läkare, af hvilka den ena är provinsialläkare och den andre stads- och lasarettsläkare.

Thorshälla, äfven belägen vid Eskilstuna å 1/4-dels mil från dess utlopp, 91/8-dels mil från Nyköping samt 111/2 mil landväg och 12 mil sjöväg från Stockholm, hade vid periodens slut 806 innevånare, eller 123 personer mera än 1855. Med 90 bebyggda och 13 obebyggda tomter har staden 655 tunnland åker och äng, åsatte 93/8-dels mantal, och jordbruket utgör här en väsentlig näring, hvaremot de egentliga stadsmannanäringarne äro fortfarande ganska obetydliga. 

Fattigvårdens inkomster för sista året af femårsperioden äro upptagne till 1,074 R:dr R:mt, men för utgifterna lemnar tabellen ingen redogörelse. Sedan ortens provinsialläkare flyttat till Eskilstuna, finnes i staden ingen läkare stationerad.

lördag 5 juli 2014


BLAND KUNGAR, FURSTAR, FOGDAR OCH MENIGE PÅ SLOTTET.
Gustaf Vasa
Text: Knut Hellberg
Urkunderna säga oss, att Gustav Vasa minst tolv olika år besökt Eskilstuna och den av honom grundade kungsgården.
Hur rättande, ordnande och nygestaltande ingrep han icke här både i rikets och vår hembygds förhållanden!
Då och då infinner sig majestätet här för att själv se om den bortförlänta kungsgården, såsom i juni 1533, då han också gör en tripp till Torshälla, någon eller några dagar år 1544, den 8 mars 1548 och den 21 februari 1549 o.s.v. Vid dessa tillfällen avgöras i närvaro av rådet flera viktiga statsangelägenheter.

Vid 1500-talets mitt övertager Gustaf Vasa själv kungsgården med en fogde som verkställande man, snart börja nu slottsbyggnadsarbetena och Eskilstuna blir ett »fataburslän», d.v.s. kungsgården skötes med hänsyn närmast till det kungliga bordets och hovstatens uppehälle. Ty, såsom Grimberg säger, man får icke föreställa sig Gustaf I såsom residerande på Stockholms slott. Nej, Sverges konung var av ålder hänvisad ätt leva på kronans gods, som lågo i olika trakter av riket. På Gustaf Vasas tid befann sig hovet så gott som ständigt på resande fot. Mesta tiden tillbragtes på kungsgårdarna vid Mälaren och dess fagra omnejder.

Här övervakade konungen i egen hög person jordbruket, och drottningen regerade som en stor herrgårdsfru över ladugård och linnekammare. Till Eskilstuna och andra landets slott samlades förråd från kringliggande trakter - allmogen lämnade en del skatt in natura -, och när tiden för ett kungligt besök var bestämd, sändes bud till slottsfogden, att kungsgården till den och den tiden borde vara försedd med allehanda »ätande varor», på det konungen och hans följe »måtte», såsom denne i ett brev uttrycker sig, »få Vår bärgning och nödtorft». I september 1556 skriver majestätet till fogden i Eskilstuna, att denne skall låta »brygga gott öl och baka gott bröd, till dess kungl. maj:t kommer själv dit».

Då och då kom också en påminnelse att fogden skolla sända »något gott» från kungsgården dit där hans herre och konung vistades. I mars 1552 skriver konungen till exempel: Till Michel Helsing (fogden i Eskilstuna) att han låter komma hit gott rent smör, ägg, fett får- och kalvkött, det mesta han åstadkomma kan; »item leffvendes färske fiskar». Slottets fatburshustru får samtidigt besked, att hon måste sända det mesta bröd hon kunde åstadkomma. I oktober 1555 ålägges Helsing att oförsumligen låta komma till Stockholm det han haver brygga och baka låtit. Och då konungen år 1556 vill fira sin jul i Västerås, beder han den 22 december fogdarna i Eskilstuna, Arboga, Västerås m. fl. trakter att förskicka både höns, gäss, harar och annat nyttigt till k.m:ts behov. Konungen höll, säger en samtida minnestecknare, ett »ärligit och konungsligit hof», men enligt tidens outvecklade förhållanden och sin egen folkliga natur i enkla former. Han själv sörjde lika nitiskt för det kungliga kökets och vinkällarens behov som för rikets vårdande ärenden. Gärna samlade han förnämliga män med fruar och jungfrur omkring sig till gästabud, dit de infuno sig »alenast till att se hans majestäts lustighet».
* * *
Det var ett betydande jordbruk fogden på Eskilstuna slott hade att svara för inför sin nådige herre. Tack vare den ytterst noggranna bokföringen, som Gustaf Vasa lät införa vid förvaltningens nyskapning och vars handlingar till stor del äro bevarade, kunna vi än i dag erfara, hur de kungliga lanthushållen sköttes och vad de avkastade_

Ett exempel från 1554! Ladugårdens ägor: :.Gårdzens Åckran:
Södra och norra gärdena. »Engian: Norreängen, Södra ängen, Näringeholmen (Närjeholme), Mjölnaretegen, Helgestategen, Dalbyängen och Årbyängen. Dessa ängar avkastade sammanlagt 802 .sommarlass hö. (1581 gåvo de 1,046 lass, 1619 endast 413).
Till gården hörde vidare 1554: »3 Fårs Quarnar. Ter uti äre 6 par stenen. Åtminstone någon av dessa kvarnar, omtalade redan under medeltiden, synes ha legat vid nuvarande gevärsfaktoriet, att döma därav att en låg :.nedom Forsbron och att mjölnaren under 1500-talet hade sin teg invid Helgesta.
Fisket utnyttjades i högsta möjliga grad. Lax, ål och annan läcker fisk var det tämligen gott om i Eskilstuna ström vid denna tid. skogstorpsålen åtnjöt god renomme redan under medeltiden - Kälbyfisket omtalas i munkarnas handlingar --, och vad nu laxfisket vid Hyndevad och Eskilstuna angår vidtog Gustaf Vasa anstalter till dess rationella bedrivande. Se här ett par kungabrev om fisket vid denna tid: Den 5 mars 1551 till Sverkel Laxefougte · att han beger sig till Eskilstuna och där beser några lägenheter, som till laxfiske kunna tjäna, undervisandes Michel Helsing att k. m:t låtit tillskriva Lars Siggesson Sparre om de olagliga »byggningar och fiskeverker», som fogden skrivit om, så ock om Lasse Mjölnares och hans anhängares misshandel, att de därför straffas skola. Den 18mars 1552: till Helsing att han skall låta Arvid Bagge förstå, det han skall bygga några ålkistor och annat vad där behöves vid Hyndevad.

Räkenskaperna visa även vad fisket inbringade.
Om slakten vid kungsgården under 1500-talet få vi en föreställning i ett inventarium, som upptager: 10 oxhudar, 2 stutehudar, 18 kohudar, 43 fårskinn, 3 lammskinn, 18 kalvskinn. Älg och hjorthudar, rådjurs-, björn- och bäverskinn uppräknas ock.
Björnen brummade alltså i Eskilstunatraktens skogar, och bävern var ännu ej utrotad. Vargar, lodjur och mårdar förekomma talrikt. :.Nu vore gott» - skriver Gustaf Vasa till Rekarneallmogen år 1548 - »om I viilen taga Eder allvarligen före att föröda skadedjur, både ulvar och björnar, som alle man hava stor skada utav, men älgsdjuren måtte bliva i fred.
Därför råde och allvarligen bjude Vi eder än en gång, att I upphören med att gå efter förenämnde älgsdjur och gören slut på sådan ohörsamhet, som man märker hos eden.
Särskilda fågelskyttar underhällos vid slottet. Om dessa ger konungen också förhållningsorder.
Hur Gustaf Vasa in i minsta detalj grep in i skötseln av lantbruk och andra näringar, och hur väl hemma han var i det som hit hörde, visas än ytterligare av många andra brev till fogden Helsing i Eskilstuna. Här ett nytt karakteristiskt prov:
Allestädes på K. m:t s slott, gårdar och eljest gick 1556 en svår boskapssjuka. K. m:t har fördenskull - heter det i ett brev till fogdarna - författat några läkedomar uppå ett register, därmed boskapen skall drilpen bliva. Receptet tillställdes Eskilstuna, Räfsnäs, Tynnelsö och Gripsholms gårdar samt skulle vidare genom prästerna delges bönderna.
Fogden hade att sköta ej blott förvaltningen av den betydande kungsgården utan även göromålen inom Rekarne fögderi.
Någon gång, såsom i mars 1551, får Michel Helsing. en påminnelse att med första leverera de penningar som han under vintern uppburit i sin befallning. Men han får ock sin uppmuntran.
På det han dess flitigare vara skulle, förunnas han fyra år senare gården Ekeby. En fogde däremot, som fick uppbära en allvarlig konungslig skrapa, var Wehekindt, som skötte fögderiet här under Sten Erikssons förläningstid.
* * *
Sitt sista besök på Eskilstuna hus gjorde Gustaf Vasa 1560 på våren. Julen 1559 hade han kommit till Upsala och vistades där till slutet av februari, då han avreste till Ulvesund (Kungsör).
Härifrån drog konungen i början av april till en annan av sina gårdar, Julita. Här insjuknade han »av en svår, häftig och hetsig kolerisk feber eller skälva». Den 7 maj kunde han emellertid återvända till Ulvesund. På de här väntande »galejorna» gick han ombord med sitt hov för att enligt sin vana färdas mellan de vackra öarna i Mälaren och kom så omsider den 25 maj till Eskilstuna. Samma dag på aftonen anlände även hertig Johan hit och blev kärligen mottagen, och detta så mycket mer som han nyss hemkommit från England, där han till drottning Elisabeth framfört sin broder Eriks frieri. Gustaf Vasa insåg strax, att Erik ingenting hade att hoppas. Själv var Erik i Arboga, då han mottog Elisabeths svar, som han med sitt inbilska lynne tolkade till sin förmån. Till minne av den misslyckade, kostsamma giljarefärden hemförde Johan en täckvagn, den första i Sverige av denna fordonstyp. Samma år på hösten slöts gamle kung Göstas märkliga levnadsbana.
Uti sin sista viljas kraft överantvardade och gav Gustaf Vasa sin »älsklige, käre, yngste son», den 10-årige Carl, ett, som konungen själv sade i testamentet, furstligt och ståtligt uppehälle utav Sveriges krona. Som hertigdöme erhöll han nämligen Värmland, nästan hela Södermanland och Närke samt mindre delar av Västmanland och Västergötland.
På så vis kom Eskilstuna kungsgård att höra hertig Carl till.


Furstendömets räkenskaper höllos visserligen avskilda från rikets, men av inkomsterna använde konung Erik det mesta för sina och kronans behov. Först 1562 gav han Sten Eriksson Leijonhufvud befallning att i enlighet med Gustaf Vasas uppdrag hava uppsikt över hertig Carls arvedel, till dess denne nådde mogen ålder. Vad Carl till en början erhöll av sitt furstendöme var huvudsakligen det som åtgick för hans lilla hovhållning. Erik XIV:s sätt att handskas med furstendömets inkomster måste givetvis alstra en missnöjd sinnesstämning hos Carl. I sin mån bidrog det ock till hans deltagande i den i Eskilstuna organiserade resningen år 1568, genom vilken Erik förlorade kronan.
Att konung Erik även förfogade över hertig Carls Eskilstuna huus ådagalägger en rättsakt från 1563. Då vart Lasse Joensson, fogden på Eskilstuna gård, ställd för rätta av Göran Persson, den beryktade prokuratorn, anklagad för att han icke sänt från sig sina »quitentien, såsom konungen i skrivelse fordrat, och ej heller levererat så mycket öl och bröd till -krigsskeppens behov, som honom tillskrivits. Självsvåldet kostade fogden livet. Vad »quitentierna» angår - heter det i Erik XIV:s nämnds dombok - nekar fogden sig någon skrivelse bekommit hava. Men det att han icke haver levererat öl och bröd till fyllest skyller han det stora borgläger för, som däruppå gården varit haver. Dock eftersom han icke haver härom skrivit konungen till och gjort sig »entskyllung», utan således försummat riksens honom åliggande saker, därför haver man efter hovartiklarna icke kunnat fria hans hals.
En annan Eskilstunafogde, Simon Salomonsson, måhända Lasse Joenssons efterträdare, blev också ett offer för Erik XIV:s hämnd, denna konungens under Göran Perssons inflytande stående högsta domstol, som under sin sexåriga tillvaro dömde icke mindre än 38 fogdar till döden. I sitt sällskap hade Salomonsson ej mindre än sex fogdar. Alla dessa fogdars skuld och straff skildras utförligt i domboken, men om den benådning, som förespeglas dem, hava dock samtida handlingar intet att förmäla.
* * *
Katarina Jagellonica
Genom sin despotism hade Erik XIV väckt emot sig ett allmänt missnöje bland sina undersåtar. Lätt lyckades det därför hertig Johan att år 1568 med tillhjälp av hertig Carl och högadeln störta Erik. Uppropet, som överflyttade kronan till hertig Johan, kunde så mycket lättare genomföras, som den ränkfulle men tappre franske krigsöversten Porrtus de la Gardie, vilken av kung Erik våren 1568 anställts vid hertig Johans hov i Eskilstuna såsom bevakare av hertigens åtgöranden, förmådde de skotska och andra legotrupper, vilka han ett par år förut på konungens uppdrag värvat, att, då deras sold uteblev, avfalla från konung Erik.
Med harm och hat i hjärtat hade Johan hösten 1567 kommit ur fängelset. Ett par dagar därefter följde den ömkliga mötesscenen bröderna emellan - konungen ångerfull och otillräknelig, hertigen undfallande och ödmjuk. Efter sitt deltagande i vinterfälttåget vistades Johan på Ekolsund till i maj
Hans maka, den svärmiskt fromma Katarina Jagellonica, skänkte honom här den 31 maj samma år dottern Anna- den varmhjärtade och impulsiva prinsessan, som utverkade Carl Carlsson Gyllenhjelms befrielse ur tolvårig rysk fångenskap. Det berättas att Anna själv öppnat fängelseportarna för sin frände en decemberdag anno 1613.
»Prinsessan Anna kom, tyst gick en svartklädd sven bakom med ljus i sina händer - - - »
1568 och erhöll nu tillstånd att flytta till Eskilstuna slott.
Ännu blott ett barn hade prinsessan Anna fattat tycke för Gustaf Brahe, som uppfostrades vid hovet, och denna kärlek, långt ifrån att minskas, tillväxte med åren. För att mer ostört få träffas plägade de älskande mötas hos Brahes syster, Ebba Sparre, vilka möten gåvo anledning till åtskilligt tal och voro långt ifrån oskadliga för prinsessans rykte. Det troddes allmänt, att Brahe sökte vinna hennes hand och genom den en gång Sveriges krona. Med hennes hemliga vetskap anmälde han sig 1589 i Polen hos Sigismund såsom prinsessans friare, och konungen upptog det åtminstone icke illa. Förslaget blev emellertid om intet, antingen av politiska skäl eller emedan Anna ändrat tycke.
År 1596 blev hon förlovad med markgreven Georg Johan av Brandenburg. Hennes brudskatt var utbetald och bröllopsdagen redan utsatt, då yttre oroligheter föranledde ett uppskov och slutligen gjorde även detta giftermål om intet. Hennes vistelseort var ömsom Polen och Sverige, där hon på Stegeborg 1595 firade det beryktade onsdagsbröllopet mellan Johan Gyllenstierna och Erik Bielkes fästmö, Siri Brahe. Sina sista levnadsår tilldraget hon på Strassburgs slott i södra delen av polska Preussen, sysselsättande sig med läsning, musik, läkarekonst och trädgårdsskötsel.
Med biträde av italienare undersökte hon växternas krafter och egenskaper samt roade sig med att själv samla. och inrätta ett· eget apotek. Hon dog ogift 1625. Sigismund begärde påvens tillåtelse att högtidligen få fira sin systers likbegängelse; men då detta vägrades i anseende till hennes ihärdighet i den lutherska läran, fick liket stå obegravet i 8 år.
* * *
Efter dessa data om prinsessan Anna återkomma vi till händelserna här 1568, genom vilka inleddes en stor förändring i Sveriges liksom i hertigdömets förhållanden. Den 12 juni är hertig Carl i Stockholm, men redan den 14 i samma månad i Eskilstuna. Och här kvarstannade Carl hos brodern Johan förmodligen hela den följande tiden ända till upprorets utbrott.
Enligt en berättelse skall Pontus de la Gardie ha varit den som med sina uppmaningar först förmått hertig Johans gemål att övertala hertigen till höjande av upprorsfanan. Bland resningens mera framstående deltagare märktes, utom hertigarna och De la Gardie, skotten Anders Keith, ryttmästare över en fana skotska ryttare, som för tillfället förlagts till Eskilstuna. De krafter, som stodo till hertigarnas förfogande vid början av deras resning, voro ganska obetydliga. Med dem följde Gustaf Baner, Keith, de la Gardie och 300 ryttare. Vägen togs över Sundby och Julita till Östergötland.
Med en rad glänsande festligheter hade kung Erik, nu förbättrad till hälsan, de närmaste dagarna förut i Stockholm firat sitt bröllop med Karin Månsdotter. Hertigarn:1. voro inbjudna till festligheterna men kommo ej. Det blev annat av! Härifrån drogo de i stället till Vadstena, där ytterligare förberedande sin uppresning, till vilken den hämndlystna adeln med Sten Eriksson Leijonhufvud och hans manhaftiga fru Ebba i spetsen genast anslöt sig. Snart fattade upprorsrörelsen fast fot även i Södermanland, där hertigarnas styrka bemäktigade sig Nyköpings slott och på Hölö skog besegrade konungens trupper. Vid Botkyrka ledo emellertid hertigarna nederlag och måste därför för att komma till Stockholm taga vägen runt Mälaren. Härunder vilade de i Gripsholm, som gav sig utan motstånd, och den 5-6 september i Eskilstuna. I Västerås förenade sig med dem Claes Fleming, som rymt från Eriks flotta i Mälaren. Hur trupperna sedan insläpptes i Stockholm och Erik avsattes, känna vi av historien.
* * *
En given följd av 1568 års omstörtning var att Johan fick konungariket och Carl, endast 18-årig, kunde tillträda sitt nyss nämnda hertigdöme, vilket sedan faktiskt styrdes efter hans vilja, liksom han ock under Johans senaste regeringsår, sedan de uppståndna misshälligheterna mellan denne och Carl bilagts, var konungens högra hand vid riksstyrelsen. Med förtrytelse hade den unge fursten varit vittne till, huru Johan och rådet »Sömneligen umgingos med riksens angelägenheten . . Härtill kom, att sjuårskriget, inbördesfejderna och nödåren bragt hertigdömet liksom det övriga riket i det sorgligaste läge. »Fattigdomen var där större än man kunde säga». Slotten stodo vid Carls tillträde tomma, ensamt i Södermanland funnos 261 ödeshemman, städerna voro så gott som folktomma, och åkerbruk, handel och andra näringar lågo nere.
I en så utblottad belägenhet var det för furstendömet av vikt att erhålla en duglig härskare. Och det fick det också! Ung var hertig Carl, men viljestark, ordningsfull och outtröttligt verksam för vad han ansåg gagna sina undersåtars välfärd. Och hans regentegenskaper utvecklades naturligtvis sedermera mer och mer genom vården av furstendömets angelägenheter. Allt ifrån sin ungdom hade han »hatat högfärd och ansett den såsom den slemmaste last», och därför vann han tidigt icke minst de ringare klassernas tillit. Med sin fasta, hårda hand, men med bistrare lynne utförde han, som Isak Fehr säger, samma storverk inom sitt hertigrike som Gustaf Vasa i sitt kungarike: förvirring bröts och ordning tog dess rum. Personligen genom täta resor och brev förde han regeringen på samma egenmäktiga och landsfaderliga sätt som fadern.
Med Carl IX inträdde en märklig epok icke minst i Eskilstuna samhälles historia. Både som hertig och konung förlade Carl ofta sin hovhållning hit, och han synes ha fattat särskilt intresse för Eskilstuna, vars slott han utvidgade och där hans första drottning, den :.med gudfruktighet, skönhet samt alla dygders prydnad märkeligen begåvade» Maria av Ptalz kallades ur tiden.
Så mycket har han ock ingripit i Eskilstunas utveckling, att han kan sägas vara den egentlige fadern till detta stadssamhälle.
Det var han, som vid 1600-talets början förklarade, att en hantverksstad här byggas skulle. Vapensmeder och annat »ämbetsfolk», som han hit lät inkalla, erhöllo fria tomter samt åtskilliga andra förmåner, såsom frihet från utskrivning o.s.v. Sålunda började »Gamla staden» att anläggas. Redan förut hade industriellt liv sjudit vid fallen · ovan Eskilstuna. Vid Fors (nuvarande Tunafors) hade, medan Carl ännu var hertig, på hans påbud anlagts stångjärnshammare, spiksmide och tråddrageri.

»Masugnsviken» vid Hyndevad erinrar ännu om Carl IX:s masugnar där för framställning av artilleripjäser och annat gjutgods.
Även vid Skogstorp (sedermera Rosenbergs järnbruk) smiddes vapen, och där förfärdigades jämväl, liksom i Eskilstuna, kläder i långa banor. Från år 1606 vävdes på Eskilstuna hus både guld och silver, och vid kungsgården höllos hundratals djur, hästar, nötkreatur, svin och engelska får.
Nu här nedan några notiser om Carl IX:s egna fröjder och sorger, anknutna till Eskilstuna hus.
Som nyss nämnts, dog här på slottet hans första gemål, Maria av Pfalz. Dödsfallet inträffade år 1589 den 29 juli. »Större sorg då kom mig tillhanda:

Maria Eufrosyne av Pfalz

Gud tröste mig i min stora vånda.
Då kom döden, som ingen vill skona och fråntog mig min ädla furstinna den fromma», heter det om furstinnans död i konungens rimkrönika. Egenhändigt tecknar Carl i följande ordalag sin sorg:
»Den 29 avsomnade mellan 5 och 6 om morgonen» - skriver hertigen här i Eskilstuna i sina dagboksanteckningar -
»min käre och fromme, dygdefulla hustru av denne jämmerdal i en kristetig bekännelse. Gud uppväcke henne på den yttersta dagen med alle kristne till en salig uppståndelse, amen, och förläne mig tålamod i mitt store kors och en snar saligefterföljelse, amen»!

Dagen därpå antecknar hertigen (hans eget stavsätt): »Ten alzmechtige gudh vare tack och lås för sinenåder både för mott och medh, herren gaff och herren togh, vetsignett vare herrens namn och förläne migh tålemodh i all min bedröfuelse».
Genom sitt milda, vänliga sinnelag var Maria en synnerligen passande maka åt den stränge, ofta nog häftige hertigen. Också var deras sammanlevnad den allra lyckligaste.
Sex barn, två söner och fyra döttrar, hade Maria skänkt hertigen. Men av dessa hans barn var det endast dottern Katarina som hann mogen ålder. Katarina blev förmäld med pfalzgreven Johan Casimir och moder till Carl X Gustaf. några dagar efter hertiginnans frånfälle stod även dottern Maria lik i kyrkan här. Vi låta den sorgtyngde hertigen själv berätta: »1589 Augusti 1 kåm Råber, Håkan och Nils Larssån. 2 kärn Nils Posse, Erik Rörning och hans fru och Hinric Olssons fru, Gisle Nilson och hans fru. 3 var åm natten sådan liungeld och åskeslagh, så att iagh hörde aldrig maken, gudh vare oss nådigh. 4 kåm fru Kristin på Tydön. 8 kärn min salige dåtters lik up från Västergötlan, och földe liket Joss Kursel Måns Knutssån, Lasse Botessån. Liket vart satt i Fårs kirke. 9 kärn Lars Åkesson. 11 kåm Oloff Hård och Knut Kill. 12 kåm Nils. Jönsson. 13 kåm Sherring Ericksån och ]ost Mynker, samme dagh k åm Kuns (vinskänk), mester Philippus (kyrkoherde Filip) och Peter Kröger. 14 kåm Lasse Ericksån, samme dagh kåm Erik Stake, Anders Gunmunssån. 15 kåm mester Peder (biskop Petrus Jon;;e i Strängnäs) och presterskappet. 16 fördes min salige käre och trogne hustrus lik samt vår dåtters Marias lik till Fogdö kirke. Hertiginnan af Sachsen kåm til på vegen och földe til Strengnes. 17 fördes hon medh barnet til Strengnes och vart lagd hos sine andre käre barn i sin huilekamrnare, gudh uppvecke dem alle» etc.

Hur ofta har inte Carl IX skrivit i sina almanackor, att den och den dagen »drog ja till Eskelstune»! Då hans gemål är med, antecknar han också det. En dag heter det: »Den 26 drog jag med min gemål och lilla dotter från Gripsholm till Fogdö. 27 kommo vi Gud ske tack och lov till Eskilstuna».
En annan gång kommer han hit och finner allt i ett gott skick, »men samme dag sprack en hel hop blod utav mitt bröst och lopp i skjortan, såsom ännu till synes är, och jag såg intet på kroppen, utan huden var hel». Vi få ock veta elen dag -hertigen låter koppa sig eller är i badstuga. Samvetsgrant antecknas alla besök på Eskilstuna hus. Bland hans talrika gäster befinna sig både hertigens och rikets råd. Särskilt äro att nämna riksråden Bengt Oxenstierna, herre till Lindholm i Barva, och Göran Klasson Stjernskiöld till Biby. En dag i mars 1581 är hertigen i den förres sällskap ute på en av sina jakter i Eskilstunanejden, helt visst efter björn eller ulv. Mer än en gång gästar han Lindholm, vid ett tillfälle på barnsöl, vid andra tillfällen är han på gästabud vid Biby. Där står hans gemål fadder elen 2 mars 1586. Vaken iakttagare, antecknar han då han ser en tidig skörd. 30 juli 1589 »skars komet här vid Eskilstuna gård, vilket sällan plägar ske så tidigt på året».
Den 17 juli (samma år) var jag, säger hertigen, vid det nyfunna Svavelberget i Kjula socken. Gud give till Jycke, fortsätter han.
Understundom nås Carl, ännu hertig, av kungabrev och andra allvarliga underrättelser om riksens angelägenheter. Trots konung Johans förfärliga hotelser hade hertig Carl här i Södermanland låtit upprätthålla gudstjänsten efter 1571 års kyrkoordning. Nu var det ju så, att de flesta biskoparna aldrig erkänt Gustaf Vasas reformationsverk, och på goda grunder misstänkte hertigen, att adeln, som likaledes stod honom emot, strävade efter medeltida makt och Vasahusets störtande. Folket åter med bönderna och det lägre prästerskapet ställde sig på hertigens sida. Och denne gav skydd åt de förföljda, tillika stålsättande sina meningsfränder i kampen för protestantism och frihet. Vi veta ju alla, hur sedan på Uppsala möte liturgien avskaffades, den lutherska bekännelsen antogs och alla påvisa missbruk bannlystes.
Härtill må nu blott erinras, hurusom Carl under de häftiga fejderna med Sigismund här i Eskilstuna sammankallade möten med allmogen. Och härifrån utsände han den 4 december 1596 ett öppet brev till »eder älskeliga erorrorres trogne undersåtar och dannemän alle, som i Arboga och Köpings städer med Åkerbo och Västre Rekarne bosatte äro» angående de av konung Sigismund framställda beskyllningarna.

Omsider kom kronan i Carls hand. Den högtidliga kröningen ägde rum i Uppsala i mars 1607. Han reste emellertid icke sin Eriksgata förrän efter nyåret 1609. Konungens Eriksgata utgick från Stockholm den 7 februari. Också Eskilstuna fick skåda den storartade prakt som därvid utvecklades.
* * *
Maria Eleonora
Eskilstuna slott och Carl IX:s hertigdöme övergick vid dennes död år 1611 till hans yngre son Carl Filip. Hertigdömet styrdes av modern, änkedrottning Kristina, med, som en författare karaktäriserar det, mycken självrådighet. Carl Filip ämnade bosätta sig här på slottet, men hans tidiga död omintetgjorde planen. Även efter hertigens frånfälle 1622 behöll änkedrottningen makten och ända till sin död år 1625. Det sista självständiga hertigdömet, vars maktställning understundom hotat att splittra riket, upphörde då, och Södermanland har från denna tid varit som provins inlemmat i riket. Uppsikten över slottet övergick nu till ståthållare över Eskilstuna, Ulvesunds, Västerås m. fl. län.
1628 den 29 april anslogos Gripsholm jämte Strängnäs, Mariefred, Tynnelsö, Räfsnäs samt Eskilstuna med underlydande län och gods till morgongåva åt Gustaf II Adolfs gemål, Maria Eleonora. Gustaf Adolf synes knappt haft tid eller tillfälle att besöka slottet. Hans dotter, drottning Kristina, torde däremot mer än en gång ha varit där.

1641 på hösten besöker pfalzgreven Carl Gustaf, sedermera konung Carl X, Eskilstuna på sin färd genom mellersta Sverige för att ta kännedom om industrien, »lära känna sitt fosterland och därefter så mycket mindre där kunna betraktas som främling».
I slutet av 1645 återkommen till Sverige efter mer än treårigt kämpande i Torstenssons arme,· vistades Carl Gustaf ofta på Eskilstuna slott under de båda följande åren, 1646-1647, upptagen av det ej hoppgivande frieriet till drottning Kristina, som vid hans utresa till kriget och även sedermera ett par år brevväxlat med honom såsom med sin trolovade, men som sedermera ändrat sinne. Också Carl Gustaf torde nu ha börjat svikta i sin trohet; åtminstone omtalas just från Eskilstunatiden en kärlekshandel, som skall ha fått »följden, varjämte vid samma tid, 1647, av rådmansdottern Märeta Allerz föddes den blivande »greve Gustaf Carlson».
Den 10 mars ·samma år erhöll Carl Gustaf i förläning på mycket förmånliga villkor Eskilstuna stad och län, Räfsnäs hus samt Över- och Ytter-Enhörna socknar. Under hans regeringstid grundades det betydelsefulla Rademacherska manufakturverket.
Hans planer på ett nytt Eskilstuna slott ha förut relaterats.
På sina färder till Kungsör rastade konung Carl XI ofta på slottet. Dess sorgeöde under hans regeringstid är förut tecknat





Elev vid Tekniska skolan i Eskilstuna 1887-88.
Kontorsbiträde i Eskilstuna-Posten 20 juli 1885-okt. 1890, biträdande referent i  från 1887, red.-sekreterare i Eskilstuna-Kuriren från dess start 8 dec. 1890 till i nov.  1916, ansvarig  utgivare 1914- 1916, grundläggare av och chef för Katrineholms-Kuriren fr. 5 dec. 1916, innehavare av Katrineholms Boktryckeri 1917, utgivare av Eskilstuna Nya Tidning (tryckt i Katrineholm) sept. 1928 dec. 1930, verkställande direktör i Katrineholms-Kurirens A-B. 1923 till .
 Eskilstuna stadsfullmäktige 1863-1914. Utgav 1916, Eskilstuna, en svensk märkesstad, del I, 1920, del II. Eskilstuna genom tiderna, del I-III, 1935-1938.

Andra beskrivningar av Eskilstuna Huus

 SLOTTET.pdf 

Eskilstuna i Kungl. biblioteket


Eskilstuna i Kungl. bibliotekets okatalogiserade samling
Författare: Siw Wesslén

Redan år 1661 ålades rikets tryckare genom en Kungl. Förordning att leverera ett exemplar av varje tryckt skrift till Kungl. biblioteket. Tack vare förordningen och sedermera lagen om pliktexemplar har Kungl. biblioteket kunnat bygga upp en stor samling av svenskt tryck. Förutom böcker, tidskrifter och tidningar trycks en stor mängd information av mer tillfällig karaktär. En information som dokumenterar det vardagliga livet och utgör en viktig källa för samhällsforskning inom skilda områden. Exempel på nämnda tryck är företags information om produkter och priser, föreningars medlemsförteckningar och tidskrifter med ett speciellt för medlemmarna intressant innehåll, teatrars mer eller mindre omfångsrika program, sportprogram, telefonkataloger, auktionskataloger, bokförlagskataloger, församlingsblad, kommunal och politiska information, skolkataloger, utställningskataloger, myntkataloger, turistbroschyrer, försäkringsbolags tariffer, bostadsreklam, tidtabeller, verksamhetsberättelser och mycket mera.

Trycket blir som regel snabbt inaktuellt för den enskilde individen och kastas. Men om tryckerierna har levererat sin produktion, som lagen föreskriver, finns allt detta tryck bevarat i Kungl. bibliotekets okatalogiserade samling på Enheten för okatalogiserat tryck (OKAT). Trycket är klassificerat efter sitt innehåll och ämnesvis uppordnat men inte katalogiserat såsom boksamlingarna.
Samlingen mäter ca 10 000 hyllmeter med ca 900 tryck per meter. Innehållet ger en konkret uppfattning om det svenska samhället i gångna tider och är därför källhistoriskt mycket intressant.

Eskilstuna, en historiskt betydande stad i Södermanland, har valts som objekt för en botanisering i Kungl.bibliotekets okatalogiserade samling, innehållande både regionalt och riksomfattande tryck. Några exempel kan dels belysa samlingens varierande innehåll dels ge en historisk återblick på Eskilstuna. Staden är Folke Sandgrens födelsestad och har därmed en särskild anknytning till Kungl. biblioteket.
Eskilstuna var redan tidigt en viktig handels- och mötesort. Namnet Eskilstuna dök upp som benämning i ägohandlingar hos Johanniterordens munkar redan i slutet av 1200-talet. Till det tidigare namnet Tuna lades namnet Eskil för att rädda minnet av dessa trakters förste biskop S:t Eskil.
Eskilstuna blev genom ett privilegiebrev stad år 1659.
Följande tryck ger exempel på offentliga företeelser i Eskilstuna stads utveckling. I Kongl. Maj :ts förnyade Nådiga Byggnads- och Brand-Ordningar för Staden Eskilstuna; Gifna Stockholms Slott den 4Junii 1828 kan man i byggnadsordningen läsa "Gata, som ånyo anlägges, bör wara minst 16 alnar och twärgata 12 alnar, men förlängd gata behåller sin bredd" (Art. III) och i brandordningen "Huru Staden och Fri-Staden bör indelas uti Qwarter, Brand- och Rotmästerskap, samt deras skyldigheter" (Art. I). Av Rulla öfver Brandkåren i Eskilstuna Stad. Eskilstuna 1873 framgår att Fil. D:r C. C. Callander tillsammans med Handlande Klein, Telegrafkommissarie Åkerstein och Bokbindare Öberg var ordningsmän inom Bergningsafdelningen.
År 1860 undertecknades ett Kontrakt emellan Gaslysnings-Bolaget och Eskilstuna Fristad. Bland dem som undertecknade för stadens räkning fanns L. F. Ståhlberg. Den framgångsrike fabrikören Ståhlberg deltog aktivt i stadens kommunala liv och var initiativtagare till gasverket. Eskilstuna stad firade 300- årsjubileum år 1959. Enligt Program firades jubileet fr.o.m. 16 maj t.o.m. 24 maj. Placeringslista vid Eskilstuna stads jubileumsmiddag förtecknar vilka personer som hade nöjet att deltaga i middagen. Dessutom finns en Förteckning över gåvor, som överlämnats vid Eskilstuna stads 300-årsjubileum den 16 maj 1959.

En stor mängd tryck som ingår i den okatalogiserade samlingen berör företag och deras produkter. Några exempel med anknytning till företag i Eskilstuna har valts ut. Redan Carl IX omhuldade näringslivet i Eskilstuna, där han önskade skapa en industristad, särskilt för metallsmide. Stadens lämpliga läge i landet med närhet till Bergslagen och en bördig jordbruksbygd förbättrades ytterligare genom en rik krafttillgång från fallen i Eskilstunaån. Carl X Gustaf fortsatte planerna och kallade in Reinhold Rademacher från Riga. År 1654 undertecknade konungen ett privilegiebrev för manufakturtillverkning som bl. a. gav Rademacher ensamrätt för hans tillverkningar under 20 år. En ny epok med en intensiv byggnadsverksamhet startade. Den nya stadsbebyggelsen skulle komma att kallas Carl Gustafs stad. Arkitekten Jean de la Vallée ritade stadsplanen. Rademachers manufakturverk passerade genom olika händer och år 1725 överläts företagen till den polska grevinnan Anna Woynarowska som betalning för Carl XII:s skuldsättning i Bender. Från den tiden finns en prislista över tillverkningen Specification, Uppå dejern Manufactur Sorter, som tilwärckas wijd Carl Gustafs Stads Manufacturie och här i Staden, uti Sahl. Herr Lorents Ertmans Huus
i stora Kyrckiobrinken försäljas Dusin och Stycketals, til följande prijs. Stockholm den 12. Sept. Anno 1726. Följande varor erbjöds exempelvis till försäljning:
"swarta Fönster Beslag, Cronbeslag, Fönsterskrufwar, förtenta handtag,
Kyrck-bänckgångjern, Luckegångjern till Stenhuus, Båtspik, Spånspik" och
"1 st. Ögonhårs Tång 15 Öre" och " 1 . Dusin Kofoot Saxar 11 Dal. 8 Öre".

1760-talets allmänna kris drabbade bruken i Eskilstuna hårt. Bergsrådet Samuel Schröderstierna tog initiativ till att inrätta en fristad i Eskilstuna år 1771 för att låta in- och utländska arbetare driva egen verksamhet befriade från skråtvång. Så småningom blomstrade manufakturtillverkningen. Man producerade verktyg, knivar, saxar, värjklingor m.m. "Afbitare, Alnar, Bakelse- Sporrar, Balancer " redovisas i Pris-Courant För Eskilstuna Fristads Smide År 181.... Årets slutsiffra och priserna är inte tryckta för att göra priskuranten användbar under en längre tid. Christoffer och Johanna Zetterbergs rörelse ombildades till Eskilstuna Jernmanufaktur-Aktiebolag år 1868. På Pris- Kurant No 3 å Eskilstunajernmanufaktur-Aktiebolags tillverkning af Knifaar. Örebro 1880 framhålles att tillverkningen blivit prisbelönt med guld i Moskva 1872, med silvermedalj i Köpenhamn 1872, Bogota 1874 och Eskilstuna 1878, med bronsmedalj i Wien 1873 och Filadelfia 1876. Priskuranter på tyska och engelska visar företagets kontakter med kunder i utlandet: Preiskurant der EskilstunaJernmanufåktur Aktiebolag Eskilstuna (Schweden) ueber Scheidemesser.
Eskilstuna 1893 och Price-List of Table-Cutlery manufactured by Eskilstuna Jernmanufaktur-Aktiebolag. Eskilstuna 1897. Det finns en intressant prislista från år 1895 som har en speciell målgrupp Prislista öfuer svenska Verktyg för Slöjdskolor. Den börjar med "För befrämjande af den svenska slöjden tillhandahålles nedanstående verktyg och redskap af svensk tillverkning, dock endast till slöjdskolor och på reqvisition af vederbörande skolråd eller skolstyrelse till här noterade nettopriser". 

En annan framgångsrik bordsknivfabrik var L. F. Ståhlbergs fabrik, grundad av fadern Anders Ståhlberg. Även denna fabrik är prisbelönt enligt t.ex. en priskurant från 1895 Priskurant å L. F. Ståhlberg & C:os Bordknifstillverkning. I den erbjuder man "KnifVar med nitade skaft af ebenholz, ben, rosenträ och färgadt trä". År 1915 förenades Ståhlbergs fabrik med Järnmanufakturbolaget. Cirkeln hade slutits. De båda fabrikernas grundare Anders Ståhlberg och Christoffer Zetterberg hade en gång varit kompanjoner. Heljestrands bolag är ett annat belysande exempel på en eskilstunafirmas framväxande ur äldre tiders hantverk. Grundare Olof Heljestrand blev mästare år 1804 och startade sitt företag år 1808. Ca 1820 började han tillverka rakknivar förutom saxar. Även korkskruvar ingick i sortimentet enligt Illustrerad Priskurant å C. V. Heljestrands, Eskilstuna,
Tillverkning af Rakknifvar och Kork-skrufuar. Eskilstuna 1902. Initialerna i firmanamnet härrör från Olof Heljestrands son Carl Viktor. C. E. Johansson kom till Eskilstuna 1885 och grundade en egen liten verkstad år 1911. Den tillverkade förutom måttsatser olika slags precisionsmätverktyg.
För detta blev Johansson internationellt berömd, vilket indirekt kan utläsas av en liten publikation, Ojficial Certificates receivedfrom Bureau International des Poids et Mesures/Paris, National Physical Laboratory/London, Bureau of Standards/Washington,D.C. - Letter from Sir R. I. Glazebrook- Awards. Aktiebolaget C. E. Johansson Eskilstuna/Sweden.
År 1832 anhöll en verkmästare vid Kungl. Myntet i Stockholm, J.Th. Munktell om att få starta Eskilstuna mekaniska verkstad. Det första lokomotivet i Sverige, kallat Förstlingen, tillverkades på Munktells verkstad år 1847. Det skulle användas på gruvbanorna i Norberg. Förutom lokomotiv, tröskverk och verktygsmaskiner gjorde man även lokomobiler. För att produkterna skulle få rätt skötsel utgavs föreskrifter Föreskrifter för skötseln af "Express"-lokomobiler (C. Thunbergspatent) som tillverkas afMunktells Mekaniska Verkstads aktiebolag, Eskilstuna, äfuensom för skötseln af Theofr. Munktells patenterade gnistersläckare med vatten. Eskilstuna 1879. Eskilstuna mekaniska verkstad hade ett eget bibliotek för vilket det utgavs ett reglemente Reglor för utlåning af Böcker från Eskilstuna Mekaniska Verkstads Bibliothek. Eskilstuna 1863. Att låna böcker därifrån var avgiftsbelagt "Alla de, som deltagit i bildandet af ofvannämnde Bibliothek, erlägga för lån af böcker 17 öre i månaden, andra 25 öre". En mängd firmor med betydande produktion bidrog till att göra Eskilstuna till en blomstrande industristad. Ståhlbergs, Heljestrands och Munktells med flera har hedrats med gatunamn som även i dag påminner om deras gärning.

Industriens uppsving berodde delvis på förbättrade kommunikationer. Redan i slutet av 1500-talet hade Carl IX låtit påbörja ett kanalbygge som skulle förena Hjälmaren med Mälaren. Höjdskillnaden mellan sjöarna var 20 meter vilket skapade en mängd tekniska problem i samband med byggandet.
Kanalen öppnades för trafik år 1610 men utdömdes ganska snart på grund av sättningar i grunden till slussarna. Det skulle dröja ända till mitten av 1800-talet innan man vågade sig på ett nytt kanalbygge. Eskilstuna kanal byggdes under åren 1855-1860. Arbetet leddes av J. T. Munktell.
Fartyg från Eskilstuna kunde därmed nå Mälaren via en sluss vid Faktorifallet i Eskilstuna och via två slussar i Torshälla. Transporten till och från Stockholm och övriga världen underlättades. Ett reglemente fastställde ordningen för sjöfarten i kanalen Kongl. Maj:ts Nådiga Reglemente för begagnande af Eskilstuna Kanal. Gifuet Stockholms slott den 3 augusti 1860. I första avdelningen om kanalfarten finns en allmän information om tillgängligheten "Med undantag af helgdagar, från kl. 8 f.m. till kl. 2 e.m., skall kanalen till begagnande af trafikerande vara tillgänglig alla timmar på dygnet under de årstider, då segelfart dera kan ega rum". Paragraf 6 i samma avdelning klargör förbuden, t.ex. "Alldeles förbjudes: att lasta fartyg till mera än 8 fots djupgående; att färdas på kanalen fortare än Ett Tusen alnar på fem minuter; att nyttja segel i kanalen; att vid nedgående med fartyg, stöta emot tillsluten slussport; att Befälhafvare, som 3:dje gången bryter emot stadgande i detta Reglemente, eller eljest af ovilja, öfverdåd eller oskicklighet tillfogar skada å kanalen, dess anläggningar eller tillhörigheter, utom bötesansvaret förverkat rättighet att, sedan pågående resa blifvit fulländad, vidare föra ångfartyg i kanalen."

Eskilstuna hade på 1860-talet ännu ingen egen järnvägsförbindelse. Genom att bergslagsgruvorna var i behov av en exporthamn vid Oxelösund kom Grängesbergs-Oxelösundsbanan till år 1877. Banan gav Eskilstuna en förbindelse med statsbanorna via Flen. I Instruktion för begagnande af växel och signalsäkerhetsanläggningen vid Eskilstuna Centralstation. Eskilstuna 1913 kan man läsa att det ingick i stationsföreståndarens åligganden "att tillse, att ställverks- och blockapparater vederbörligen putsas, äfvensom att snygghet och ordning iakttagas i ställverkshusen". En liten tidtabell Eskilstuna Fick-Tidtabell för Sommaren 1896 var ett behändigt hjälpmedel för att hålla reda på ankommande och avgående tåg samt ångbåtsturer. Angslupen Lärkan gick dagligen mellan Eskilstuna och Torshälla. I häftet finns dessutom reklam och en minneslista med uppgifter om kommunens sammanträden, postkontorets och telegrafstationens öppethållande, läkares namn och mottagningstider m.m. Bland reklamannonserna kunde kanske följande locka: "Velocipeder, svensk tillverkning, säljas under garanti från 200 kr. st.
Alla slags Velocipedreparationer utföras fort, väl och billigt. Leonard Johansson, Nygatan 176, Eskilstuna." Som individuellt fortskaffningsmedel hade cykeln utvecklats i slutet av 1800-talet. Det hade blivit nödvändigt med vissa trafikregler även i Eskilstuna. 
Poliskommissarien i Eskilstuna lät år 1921 trycka ett Utdrag av den utav Konungens befallningshavande i Södermanlands län den 26 Oktober 1899 fastställda ordningsstadga för Eskilstuna stad tillsammans med en blankett" har denna dag anmält sig ämna åka velociped här i staden och därför tilldelats nummer Numret får ej på annan överlåtas." Cyklisterna fick bl. a.lära sig att "Ingen får färdas med velociped på annan allmän plats än sådan, som är upplåten för körande eller ridande" och att "med långsam fart förstås en hastighet, som ej är större än att en fullväxt man med rask gång kan följa med velocipeden. Vid färd inom staden skall på velocipeden finnas bakom sadeln tydligt nummer. Poliskommissarien bestämmer det nummer, velocipeden skall föra, och lämnar därom skriftligt besked."

Kungl. bibliotekets samling av skolkataloger och redogörelser är innehållsrik. Materialet är historiskt intressant genom att förmedla kunskap om olika skolors utveckling och undervisning. I läroverkskatalogerna kan man t.ex. studera hur fördelningen mellan flickor och pojkar förändrats under åren.
I tidigare kataloger angavs även faderns yrke vilket ger en sociologisk information. Eskilstuna kom in i ett dynamiskt skede genom tillkomsten av Eskilstuna Fristad år 1771. Man vet att det existerade en barnskola från 1780- talet. År 1835 förordnade K. M:t att skolan skulle ha karaktär av elementarskola
med viss praktisk inriktning. Den bestod av två apologistklasser och en förberedande klass. De flesta eleverna slutade efter förberedande klassen.
Den första katalogen i Kungl. biblioteket är Eskilstuna Elementar-Scholas Catalogför Wår-Terminen år 1837. Elementarskolan förändras successivt till Lägre Elementar-Läroverket i Eskilstuna, Eskilstuna Lägre Elementar-Läroverk, Eskilstuna Allmänna Läroverk, Eskilstuna Femklassiga Allmänna Läroverk, Eskilstuna Realskola, Eskilstuna Realskola och Kommunala Gymnasium, Högre Allmänna Läroverket och fr.o.m. 1965 till S:t Eskils Skola i Eskilstuna.

Andra tryck än kataloger och redogörelser berättar om förhållanden och händelser i ovannämnda skolas historia. Vissa krav har alltid ställts på eleverna och Eskilstuna femklassiga allmänna läroverk lät år 1895 trycka Växtförteckning. "För flyttning till Eskilstuna allmänna läroverks särskilda klasser fordras att hafva insamlat och känna följande växter: För flyttning till fjärde klassen" skulle man känna till "Narfve, Stellaria media" och 49 andra växter med svenskt och latinskt namn. I Ordningsregler som rektor för Eskilstuna realskola undertecknat 1 okt. 1905 kunde man se att följande var förbjudet: "Hvisslingar och allt slags oljud inom skolans område, hvarjämte lärjungarna äro skyldiga att på vägen till och från skolan iakttga skick och fason." Ar 1918 var det dags att inviga ny läroverksbyggnad efter en längre tids lokalbrist. Program och kantat vid invigningen av Eskilstuna nya läroverksbyggnad å läroverkets högtidssal lördagen d. 16nov. kl. 1 e.m. avspeglar en stor högtidlighet.

I Eskilstuna liksom på andra orter kunde fritiden tillbringas på en mängd olika sätt beroende på tid, intresse och fallenhet. År 1851 lämnade stadsläkaren i Eskilstuna en beklämmande rapport om det fysiskt och ekonomiskt förstörande levnadssättet att förtära ca 2,5 liter brännvin per manlig invånare
varje vecka. Denna sysselsättning på fritiden fortsatte troligen. Poliskammaren fann det nödvändigt att utfärda en Kungörelse den 7 dec. 1863 med följande lydelse "I enlighet med härwarande Utskänknings-Bolags begäran, förordnas att utskänkning af bränwin och spritdrycker på Stadens utskänkningsställen Söndagar och Måndagar endast får ega rum under twenne timmar på aftonen, nemligen från klockan 6 till klockan 8, då all försäljning upphör och dörren stänges." Godtemplarnes i Eskilstuna Ungdoms- och Idrottsförening startade enligt dess Stadgar år 1896. Högre allmänna läroverkets elever kunde dock gå med i Eskilstuna gymnasistförbund, vars Stadgar deklarerade att "Eskilstuna Gymnasistförbund, stiftat den 12 Dec. 1912, har till syfte att höja intresset för litteratur och konst (musik) samt att verka för gott kamratskap inom läroverket".

Skytterörelsens i Eskilstuna 75-års jubileum 1936 firar en förening som har sitt ursprung i ett skyttegille vars Stadgar för Vapenöfnings- och Skyttegillet inom Eskilstuna och Carl Gustafs Stad trycktes år 1861.1 Eskilstuna golfklubb. Årsbok för 1953 kan man läsa att invigningen av golfbanan ägde rum den 30 augusti 1953 och att det fanns 38 banor i Sverige det året. Ett efterlängtat
badhus stod färdigt år 1933. Badhusläkaren Joh. Belfrage utarbetade Eskilstuna stads badhus. Handledning som börjar med "Man badar för renlighets skull, för att härda sig och underhålla sin blomstrande hälsa". Ytterligare en anläggning som stimulerar fritidsaktivitet var färdigställd 1967 enligt en liten faktabroschyr Eskilstuna isstadion invigning lördagen den 30 december 1967.
Som ett resultat av eskilstunabornas intresse och behov fanns det tidigt både biograf och teater att tillgå. Eskilstuna hade sju biografer redan år 1908. Är 1909 lockade ett programblad EXTRABLAD! Stora Biografen Careliigatan 4. Med anledning av Karl-Dagen bjuder Stora Biografen på storartade föreställningar i dag Torsdag kl. 8 och 9 e. m. Storslagna extra nyheter. Alla hälsas välkomna.

Biljettpriserna de vanliga. Folkparksrörelsen startade år 1891. Avsikten bakom rörelsen var från början att skapa samlingsplatser åt arbetarna. Tidigt framkastades tanken att bjuda på god teater. Sommaren 1910 anses som ett genombrott för teatern i Folkets Park. Den äldsta folkparken i Mellansverige anlades i Eskilstuna år 1898, där man till och med ordnat med sittplatser för 200 personer. Intresset var stort. Det berättas att ca 3.000 personer kom en kall höstkväll för att se Riddar Bengts Hustru. Programmet finns i Kungl. biblioteket: Folkets Parks Sommarteater. Borgh-Sundborgska Teatersällskapet.
Program. Fredagen den 26 Aug. 1910. Teater. Kl. 8 e.m. Riddar Bengts
Hustru. Historiskt-romantiskt skådespel i 5 akter av Aug. Strindberg. Pris 5 öre.


En pionjärinsats på det lokala planet gav som resultat ett konstmuseum i Eskilstuna.Eskilstuna konstmuseum grundades år 1937. Lasarettsbyggnaden från år 1871 byggdes om till museum. Man kan anse det vara landets första konstmuseum utanför de allra största städerna. Initiativet till museet togs av Eskilstuna konstförening, vars ordförande var läkaren Petrus Ranström, gift med Carl Larssons äldsta dotter Suzanne. Ranström var bekant med Prins Eugen, som invigde museet. I samband med invigningen skänkte prins Eugen en av sina egna målningar, Vinter på terrassen, samt en målning av Karl Nordström. För att fira museets femtioårsjubileum år 1987 ordnades en utställning av prins Eugens arbeten Eskilstuna konstmuseum 50 år. Jubileumsutställning. Prins Eugen, Målningar - akvareller 22 februari - 22 mars 1987. Konstmuseet anordnade år 1962 en utställning med en för Kungl. biblioteket nu aktuell konstnär Sivert Lindblom, Ulrik Samuelson Eskilstuna museum 23.2-11.3 1962. Sivert Lindblom är född i Eskilstuna 1931.
Sivert Lindblom ansvarar för att Kungl. biblioteket fått en ny utformning framför huvudentrén. Den solfjäderformade planen framför huvudbyggnaden har höjts något och smyckats med lyktor och stora bronsurnor. En låg, trappstegsformad granitmur gränsar till grönskan i parken.
Enligt lagen om pliktexemplar fortsätter trycket att strömma in till Kungl. biblioteket, landets nationalbibliotek, där det bevaras efter traditionella metoder för att kunna tillhandahållas för all framtid. Viss information, som tidigare trycktes, förmedlas numera i elektronisk form. Med ny teknik kommer Kungl. biblioteket att kunna bevara innehållet även i denna typ av informationsbärare.

Källa: